Kolarhagen i östra Malmaberg byggdes 1955 och är ett tidigt exempel i Västerås på hur man ville planera en stadsdel efter kriget: hus runt en bilfri gård, skogen kvar mellan husen och affärerna nära.
Tretton hus i fyra typer
Området ligger mellan Kumlagatan i norr, Norrbygatan i öster, Odensvigatan i söder och Odensviplatsen i väster. Svenska Riksbyggen var byggherre och prövade här standardiserade, monteringsfärdiga byggelement. Badrummen i punkthusen levererades till exempel som färdiga moduler som bara behövde lyftas på plats.
Fem lamellhus
Fyra våningar längs Kumlagatan, med motfallstak och garage i sockeln. Från början var de putsade i grått och ljusblått med gula balkongfronter, och gavlarna hade ett geometriskt mönster av trianglar.
Fyra punkthus
Tio våningar, placerade som hörnen i en kvadrat mitt på gården. Fasaderna var klädda med vita klinkerplattor på betongskivor.
Tre loftgångshus
Fem våningar mot Odensvigatan, där varje lägenhet har två plan: ett med loftgång och ett med balkong. Husen skärmar av gården från Trädgårdsgatan.
Ett skivhus
Tio våningar med långsidan mot Norrbygatan, som ramar in området från öster. I bottenvåningen fanns förr bland annat en frisersalong.
Trafikseparering och grannskap
När östra Malmaberg planerades ville man att det skulle vara trafiksäkert och lugnt. Biltrafik och gångtrafik skildes åt, så att de boende kunde gå till grannar och affärer utan att korsa en bilväg. Flerbostadshusen grupperades innanför en bostadsgata och runt en central park. Enligt länsmuseet var östra Malmaberg, Krumeluren på Västermalm och norra Skiljebo de första områdena i Västerås där principen användes.
Mitt i grannskapet anlades Odensviplatsen, ett affärs- och servicecentrum av det slag som var typiskt för planeringen på 1940- och 50-talen. Där finns fortfarande service, bland annat Odensvi vårdcentral.
”Kolarhagen i östra Malmaberg har ett högt kulturhistoriskt värde. Det är ett flerbostadshusområde som både till form och innehåll berättar om 1950-talets moderna arkitektur och stadsplaneideal.”
Västmanlands läns museum, Kulturmiljö rapport 2017
Tallarna på gården
När området byggdes fick gården till stor del behålla sin ursprungliga topografi, och de flesta tallarna sparades. Det var ett vanligt ideal på 1950-talet: husen skulle stå i landskapet, inte ersätta det. Därför är gården fortfarande kuperad och skogsbevuxen.
Färgerna som försvann
På 1980-talet var husen i stort behov av underhåll. Klinkern på punkthusen föll av eftersom fukt stängdes inne bakom betongplattorna. Punkthusen och skivhuset kläddes i trapetskorrugerad plåt i ljusblått och ljusrosa med orange och röda balkongfronter, och lamellhusen målades om i gröngult och rosa. Länsmuseet konstaterar att den tidstypiska färgsättningen därmed delvis gått förlorad. Det som finns kvar från 50-talet är framför allt volymerna, den strikta symmetrin, placeringen runt gården och området som grannskapsenhet.
Inför bostadsrättsföreningens balkongprojekt 2018 rekommenderade museet att balkongerna bara skulle byggas ut på djupet, inte i vinkel eller runt hörn, och att nya färger borde närma sig 1950-talets skala av gråa, ockra, gröna, rödbruna och beige toner. Färgerna på den här webbplatsen är för övrigt inspirerade av lamellhusens ursprungliga grått, ljusblått och gult.